Sista gången jag såg dig...

Du försvann för 4 år sedan. Jag kommer fortfarande ihåg en dagen då rektorn var tvungen att ringa runt till alla föräldrar och berätta den dåliga nyheten. En lite flicka på elva år hade varit med om en hemsk bilolycka och hann inte räddas. Precis innan jag fick höra nyheten hade jag suttit för mig själv och tänkt: "Undra hur det kommer bli när skolan börjar, undra vem jag kommer få sitta brevid i klassrummet, undra vad som kommer att hända"
Men en sak var säker...När skolan väl började skulle inte du finnas där längre. Och det gör ont i hjärtat när jag tänker på ditt korta liv...om jag någonsin skadade dig eller fick dig att må dåligt. Om jag någonsin var elak eller dum. Och om jag nu varit det ångrar jag att jag aldrig sa förlåt.
På din begravning när alla skulle ta ett sista farväl...kom jag på mig själv med att aldrig säga hejdå. Jag kysste bara mina rosor och la ner dem. Jag sa aldrig hejdå för att jag vet att du finns kvar. All den kärlek du gav ut finns inlåst i våra hjärtan och på så sätt finns du kvar för mig.
Om nio dagar skulle du blivit femton. Men du är förevigt och alltid elva. <3
Jennifer Wojkowski <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0